Blogg på nytt!

Hejsan bloggen, oj det här var länge sedan nu! Jag tog bort min blogg för ett tag sen för att jag kände att jag inte orkade skriva, jag hade inte tid och så vidare. Så den har legat nere nu ett bra tag, tills jag kom på idag när jag läste en tjejs blogg som har ungefär samma sjukdom som jag, att det kanske är skönt att få skriva av sig ibland och bara hänvisa dem med frågor till min blogg. Så jag återställde den helt enkelt :)

Nu undrar säkert ni som inte vet någonting vad jag menar med "samma sjukdom.." Det är så att jag i Oktober fick reda på att jag lider av en allvarlig cancer sjukdom som heter Hodgkins lymfom. Det började med att jag hade en knöl på halsen ett tag, som jag naturligtvis inte oroade mig så mycket över för "nae men det är ju säkert ingenting". Men så gick vi till vårdcentralen och läkaren sa på plats att det var inte någon fettknöl, det var inte någon förstorad körtel, eller något liknande. Då började man oroa sig lite granna, men aldrig trodde jag att det skulle vara cancer. jag fick åka och ta prover, och opereras och prover igen, och svar hit och dit. Men den 14/10 bekräftades det att det var Hodgkins lymfom. Hela mitt liv stannade för en sekund och jag visste inte hur jag skulle tänka, känna, agera, jag visste ingenting. Det enda jag visste var att cancer har hela mitt liv varit min största rädsla. Man hör om folk som dör i cancer hela tiden förfan. Min systerdotters pappa dog i cancer, min farfar dog i cancer, min mammas moster dog i cancer. Och bara månaderna innan jag fick min diagnos så fick min pappa också diagnosen cancer, i prostatan! Idag är han frisk som tur är, så nu är det bara lilla jag kvar.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Direkt efter att jag fick svaret gick jag fort ner med luvan över huvudet, tårarna forsade, jag hade kunnat hålla mig inne hos min läkare från att gråta. Men direkt när jag kom ut från hans kontor kom det. Iallafall så gick jag ner, tog en cig och ringde min syster. Vi grät, Jag ringde min pojkvän, han kunde inte tro att det var sant. Vi sa ingenting på hela bilresan hem. När vi kom hem grät jag fortfarande, jag sprang in till min lillebror och kramade honom. Han började gråta direkt. Han förstod, jag behövde inte säga något. Vi grät tillsammans, länge, han kramade mig! Jag älskar min lillebror.

Vissa dagar är det lite lättare, andra är sjukt svåra att ta sig igenom. Trots att man känner sig okej i kroppen så är det tankarna som spökar. Man tänker på vad som kommer hända, hur man kommer må, hur man ska klara alla frågor och folks undrande blickar. Om man kommer orka svara på något över huvud taget, hur dem i min närhet ska ta det och hur dom handskas med att en nära till dem är svårt sjuk. Ibland tänker jag mycket, ibland orkar jag inte. Då vill jag bara göra saker som får mig att må bra, som får mig att tro att jag är frisk. Jag vill inte vara udda. Jag vill gå min skola, få min utblidning, börja jobba, skaffa lägenhet, skaffa barn och leva ett bra liv. Jag vill inte det här.. Det är så orättvist. Cancer, 17 år?! Jag förstår inte..

Annars för eran information har jag gått på 2 cellgiftsbehandlingar, och 6 väntar.. Jag har min tredje nu den 22dre, 2 dagar innan julafton. Det känns ju sådär! Det var kanske inte min högsta önskan direkt. Efter cellgifterna som är 8 gånger (4 månader), så väntar strålbehandling i 3,5 veckor.. Och det blir inte smärt/komplikationsfritt kan jag lova.. Fyfan! Efter min första cellgiftsbehandling mådde jag skit, och jag tänkte hur fan ska jag orka det här varannan vecka. Det tog fyra dagar och jag mådde mycket bättre. Dock släpper yrseln aldrig, inte magsmärtan helller. Efter min andra behandling mådde jag bättre, men kroppen känns annorlunda på något sätt. man känner inte riktigt igen sin kropp.
Mitt hår sitter fortfarande, det trodde jag inte att det skulle göra. Men tydligen så tar det ett tag innan man tappar håret med just de gifterna jag får. Låter inte så bra att säga gifter, men det är ju det de är!

Det med håret är också en grej som jag har fruktat hela livet, "tänk om ja skulle tappa håret, tänk om en dag allt bara ramlade av".. Och nu ska det hända. Jag har drömt mardrömmar då jag sitter ner i duschen och darar av hår som har låssnat. Nu ska det bli verklighet.. Jag tog det väldigt hårt i början, nu har jag börjat acceptera det och vänja mig vid tanken, tror jag!!! Man vet aldrig när det väl händer.. Fyfan, vill inte veta.. Jag vill bara att allt det här ska gå över, jävla skit!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men snälla ni! Lev livet och var glada för att ni är friska och för vad ni har. Man vet aldrig vad som händer imorgon, man vet aldrig hur man mår imorgon. Ta vara på livet! Det vet jag att jag ska göra när den här skiten är över.

ha det bra allihopa, jag skriver mer imorgon. puss och kram!